Det är nu flera veckor sedan som de vårsjungande fåglarna hördes för första gången i de södra delarna av landet. Då fanns ett avlägset hot om en sjukdom många landsgränser bort. Allt eftersom våren fortskridit har sjukdomen kommit närmare. Idag lever vi med samhällsspridning av covid-19 som realitet.
Som ideellt engagerade och verksamma inom Sveriges största organisation för allmänna samlingslokaler hamnar vi i ett svårt läge. Vårt syfte är att driva mötesplatser öppna för alla med en demokratisk värdegrund. Samlingslokalen har ju som själ och hjärta att samla människor – för att ta del av en scenkonstföreställning, skapa något själv, mötas i fest och sorg, utvecklas genom folkbildning eller bara att ses över en kopp kaffe och kanske lösa något världsproblem samtidigt som lokalen städas.
När de stora kriserna kommit har vi kunnat samlas i vår gemenskap för att finna kunskap, sprida information eller bara mötas för att hjälpas åt att ge perspektiv. Då kan krisen vara en skogsbrand, en storm, ett elavbrott eller en skola som ska läggas ner. Nu är vi mitt i en kris, som världen inte skådat på länge, då vi absolut inte ska ses i en lokal och social distansering är ett måste. Vårt allra bästa redskap för att mota rädslor, frågor, funderingar och fördomar är inte längre ett alternativ. Men nu gäller då att inte ställa in utan ställa om.
I samtal med distrikt och föreningar sägs flera klokheter:
”Vi måste vi tänka annorlunda.”
”Vi får hitta andra sätt.”
”Vi kan inte bara lägga oss ner och dö.”
Okej, att bli en digital mötesplats kanske inte är förenligt med vare sig stadgar eller vision. Vårt vi är ju en lokal, en mötesplats där vi ska ses fysiskt. Men som ett alternativ är det kanske det allra bästa just precis nu. Att inte använda den fysiska mötesplatsen kanske stänger ut någon, men genom att bli digital kanske vi ökar tillgängligheten i en annan målgrupp. Kanske det kan få oss att tänka tillgänglighet i vidare perspektiv även framåt.
Vad kan göras utomhus utan att samla stora grupper vid ett och samma tillfälle?
Kan bygdegården bli ett skyltfönster med budskap i vart och ett av husets fönster?
Är det möjligt att skapa aktiviteter i skogsbacken eller spänna upp utställningar mellan träden?
Kan asfaltsparkeringen bli ett graffitifält och gerillaodling uppmuntras?
Framförallt har vi morgondagen framför oss och det viktiga är att ha något att se fram emot. Så trots att vi inte vet hur framtiden blir eller när vi får träffas igen måste vi planera för det – bestämma hur programmet för en kanske annorlunda sommar ska se ut och lägga en plan för hösten och vintern. För med en plan för framtiden och genom att hitta sätt att hålla kontakt med människor här och nu kommer vi att kunna härda ut och tro på en ny vår.
Stefan Löfgren, verksamhetsutvecklare konst och kultur, Bygdegårdarnas Riksförbund